Europeisk vildkanin (Oryctolagus cuniculus)

EV är en art i familjen harar och bör inte förväxlas med gnagare. Kaninens tanduppsättning är ett bevis på det. Anses härstamma ifrån Spanien och spreds över Europa genom romarna. Europeisk kanin kan bli 10 år gammal men de flesta individer dör under första levnadsåret eller under första vintern. De flesta faller offer för förvildade tamkatter eller hundar. Arten har ett stort antal naturliga fiender, bland annat rödräv, rovfåglar, ugglor, mårdar, vesslor och andra mårddjur.

En hona föder mellan fem och sju kullar per år. Kaninens ungar är nakna och blinda vid födseln till skillnad från harsläktet. De väger mellan 40 och 50 gram och öppnar efter cirka tio dagar ögonen. Efter tre veckor lämnar de boet för första gången och efter fyra veckor sluter honan att ge di. De flesta kaninerna får sina ungar under sitt andra levnadsår.

De europeiska kaninerna bygger nätverk av kaninhålor där de tillbringar större delen av den tid då de inte födosöker. Bon kan vara upp till 45 meter långa och den djupaste punkten ligger ibland 3 meter under markytan. Kaniner är aktivast på morgonen och kvällen, om dagen sover de mest.

Hur rabbis uppstod på Gotland

I början av 1900-talet inplanterades europeisk kanin i Skåne och på Gotland av jägare och fick då det lokala namnet rabbis efter det engelska rabbit. Då Gotland med sina sandiga hedar är ett mycket lämpligt habitat för arten, växte populationen mycket kraftigt trots intensiv jakt. Under 1960-talet drabbades stammen av virussjukdomen myxomatos (kaninpest) och populationen minskade. Stammen har idag i viss mån återhämtat sig och myxomatos är inte lika vanligt längre.

Hur uppstod tamkaninen?

Domesticering av vildkaninen skedde troligen i anslutning till klostren.

Domesticering betyder att människan har förädlat vilda djur genom avel.

Bidragande orsak till domesticeringen sägs ha varit att ofödda och nyfödda kaninungar inte räknades som kött och därför kunde ätas under fastan. Gissningsvis betydde dock de vuxna djurens köttproduktion också en hel del. Tamkaninen infördes till Sverige sannolikt på 1500-talet.

Under 1700-talet importerades långhåriga angoraliknande kaniner, s.k. silkesharar; kaniner hölls mest för pälsens skull. Först på 1870-talet började myndigheterna uppmuntra kaninhållning.

Viktig är också tamkaninens användning som laboratoriedjur, men användandet av kaniner som försöksdjur har minskat sedan början av 1990-talet.